Måndag och ny vecka
Måndag och ny vecka, bara att ta nya tag!
Är lite trött och less för att vara ärlig. Douglas är super gnällig och kinkig, man är bortskämd med att han alltid är nöjd och glad. Adina är Adina, lite trottsig och kinkig! Men idag är de Måndag och jag ska lämna henne på dagis, men just nu känns de som att jag bara vill skita i dagis, hon har juh varit hemma mer än hon har varit där, så inskolningen känns som never ending, de gör verkligen ont i hjärtat och magen av att veta att hon kommer vara ledsen en hel dag och att dom kan ringa när som helst för att jag ska komma tidigare och hämta henne, man som låst här hemma.
De känns som att jag blivit utomhus skygg, jag orkar inte att ta mej ut, vill inte träffa folk. Vill bara sitta inne och inte göra något alls, varför är de så? Stackars barn liksom, känns som att jag är fast i en ond cirkel. Jag bara ältar, tänker, grubblar, tycker synd om mej själv, orkar inget, samtidigt som jag vill komma in i vardagen med ett barn på dagis och en underbar son att vara själv med under tiden. De känns så långt borta på nått sätt. Känner mej isolerad, en märklig och konstig känsla! Men men snart är allt detta en minne blott! Det är bara att ta sig i kragen och ta tag i livet igen (bara och bara, de låter så j*vla enkelt....)!
Ha ha ha ha nog "tycka synd om mej" skrivande nu!
Loppisen igår gick väl helt ok, naiv som jag va så trodde jag nog att fler kläder skulle bli sålda, har säker 3/4 kvar av allt, men jag är ändå nöjd men pengarna som jag fick in! De blir att stå i vår igen, i Uppsala på vaksalatorg, de ska bli spännande och trevligt!
Nu ska jag fixa och dona här hemma och förbereda inför dagis, känns som att jag måste mentalt förbereda mej själv för att ta med mej båda barnen ner till garaget, fixa vagnen, gå hela vägen dit, lämna, bli ledsen, gå hela vägen hem igen, ja ni hör juh hur knäpp jag blivit (man kan inte bli något man redan är, men de känns konstigt att vara/må/tänka så här....!)
Xo Xo
Vännen, jag tror de flesta kan känna igen sig i de känslor av orklöshet som du beskriver. Förstår att du känner så med tanke på den omställning du står inför med att få det att rulla med Adina på dagis och sedan hitta en vardag som både du och Douglas kommer att trivas med. Du har ju varit hemma så pass länge att det känns självklart att hamna i det känsloläge du nu är i, det handlar ju om att börja om lite... Samtidigt som det tar både känslomässigt och energimässigt att ta sig igenom den första tiden på dagis. Det enda jag kan säga är att kämpa på, det vänder snart för Adina och då kommer du säkerligen hitta tillbaka till lite mer energi. Det hör man ju bara av din dag idag, passa på att sova och hämta krafter nu, snart är det vår och då har du förhoppninsvis laddat med lite ny energi så du orkar ta dig i "kragen". Jag hoppas att vi kan hitta tillfälle och ses någongång snart, det var aldeles för länge sen sist!
Kramar och massa pepp till dig!
Jag tror alla mer eller mindre går igenom perioder i livet då man inte orkar eller vill göra något, samtidigt som man ändå måste fortsätta med vardagen. Sen kan man ju bli så bekväm med nånting och det är svårt att ändra den vanan. Oavsett vad som ligger bakom just att man känner som man gör så blir bättre med tiden. Speciellt om man har den där lilla viljan att det ska se annorlunda ut. Men så länge man inte sätter orimliga krav utan börjar smått så är ju bara det en insats i sig!
Jag tycker i alla fall att du är jätteduktig, energisk, glad och redo för att göra nåt! :)
Kram på dig!
