Ehlin

De här med att blogga kan ibland vara lite svårt för min del, jag blir osäker på vad jag kan/vill skriva. Vill inte bli för personlig, samtidigt som jag delar med mej en mycket stor del utav min och min familjs vardag.
Jag har under en ganska kort tid i mitt liv gått igenom stora förändringar, som inneburit andra stora förändringar. Jag flyttade från ett hem sen 12 år tillbaka till ett helt nytt hem och liv i Stockholm, de innebar att många som jag trodde va mina vänner sakta men säkert försvann, en efter en. Tänk vad en 40 minuters och ca 70kr tågresa kan göra...!
Ett nytt jobb = nya kunskaper. 
Jag skulle kunna skriva sååå mycket, men de är nog bara dumt, varför, vad får jag ut utav det isf?
Jag har varit en person som nästan alltid gått min egna väg, brutit mönster av olika slag, varför skulle jag sluta med det nu? Om människor väljer att inte förstå (eller inte kan) mej och mitt nya liv här i storstaden med en man, snart två barn och en hund, ja då är de deras/eran förlust. Jag kan inte hålla på att jaga människor, vill man vara en verklig del och inte bara en syber del utav mitt liv så får man se till att hålla kontakten med mej, vissa måste förstå att ha en dotter på 1 år och vara höggravid inte är de lättaste (säger inte att de inte är självförvållat, bara de att det är en period i livet då man är upptagen i vardagen utav andra saker än sig själv hur ska jag då hinna med "alla andra runt omkring") det är bara tråkigt att vissa personer som jag trodde skulle finnas här för mej inte synts till alls nästan. Samtidigt har jag blivit så possitivt överraskad över vissa personer som jag inte trodde skulle finnas, som verkligen finns och närvarar i mitt/vårat liv, livet är verkligen fullt av överraskningar i alla dess former! Ta detta inlägg inte fel, jag ångrar absolut INGENTING, är bara förundrad över hur livet fungerar! Att älska någon som mest när den förstjänar det som minst, är ett ordspråk som jag tycker passar just nu!!

Och jag är sälvklart medveten om att: "De krävs två för att dansa tango" som de så fint heter, men ibland så måste den ena ge mer än den andra, det är väl det som sann vänskap går ut på? Att finnas där när man behöver de som mest?! Eller? Jag sitter verkligen inte här och påstår att jag är den bästa vännen i världen, verkligen inte. Jag vill bara ha ur mej några utav mina vardags tankar och funderingar som jag har...!
"Den utan synd kan kasta den första sten", heter de va?! Är så tacksam över er som jag har i mitt liv, tack! Jag är verkligen tacksam, rörd över alla ni som stannar kvar under min förändrings fas här i livet! Det betyder mycket. Bara att någon ringer och frågar mej hur jag mår eller hur magen mår, de gör mej lycklig! Att någon tar sig 10 minuter utav sin dyrbara tid och kanske frågar en följd fråga och inte bara: "Hur mår du?" är något som inte tillhör de alldagliga...! Tragiskt men sant :D Men sånnt är livet; "Se la vie"!

Som jag skrivit i tidigare inlägg: jag verkligen älskar mitt liv! Så snälla missförstå mej inte, alla måste (även jag) få vara ledsen och besviken ibland, jag är inte mer än mänsklig!! :D Är även medveten om att livet är fullt av utmaningar, motgångar, framgångar, kärlek, svek, glädje, lycka, och mycket mycket mer!!

Nu ska jag krypa ner i sängen och sussa!

God natt!

Xo Xo